Tänk dig följande scenario:
Jag står i stallsvängen på Bodentravet. Banan är inte plogad så det ligger ca 10 cm snö ovanpå isen. I handen har jag ett havremått och min blick är fäst på 5 löshästar som befinner sig ungefär vid 500meterspålen längst bort.
Jag skakar på havremåttet och börjar gå mot bortre långsidan. När jag är vid 1640 så har hästarna flyttat sig till 2140 stolpen. Jag vänder och ska möta hästarna och när jag når stallkurvan så är hästarna vid 500 m pålen igen.
Efter ett par svängar hit och dit börjar jag bli trött eftersom det är tidig morron och jag har storskorna på mig.
Men gena över innerplan, tänker du. Jaharu, säger jag. Där är det minst 1 meter djup snö.
Precis så här kändes det på morron då hela hästgänget hamnade utanför hagen. Storklas blev trängd i ett hörn och hoppade jämfota in i en snödriva. Landade mitt i trästaketet som blev kaffeved, rev med sig elbandet och plöjde som en plogbil rätt ut i djupsnön. Polarna tog rygg och iväg for hela bunten.
- Hästarna är på fältet. Men det är ingen fara - dom kommer ju ingenstans.
Det var gubbens analys. Inte min.
Jag hugger ett havremått och springer ner efter banan som gubben plogat upp på fälten. Den fortsätter in i skogen för därifrån ska gubben köra hem ved.
Hästarna far fram och tillbaka på rundbanan. Lajar och har svansarna i vädret. De hör och ser mig och havremåttet. Mitt i allt drar de iväg in efter vedplogningen, rätt in i skogen så jag tappar ögonkontakten med dom.
Ser gubben komma med ...KAMERAN ...
Sedan börjar hästarna leka skogsvalsen med mig. När jag var här så var de där och vice versa. När de bestämde sig för att ploga upp nya vägar - på grannens mark - fick gubben fart under dojorna. Sprang tillbaka hem och tog sparken för att - om hästarna fortsatte i djupsnön ut mot trafikerad väg - stoppa dem från att bege sig ut på storvägen ett par kilometer bort.
Det var INTE sparkföre och eftersom han är ANTI-MOBIL så visste han inte att hästarna vände efter 50 meter i djupsnön och kom tillbaka in på hans plogade vedkörarväg. Han blev borta länge med sparken....
Själv valsade jag på där i björkskogen. Björkstammar eller hästben - vem bryr sig? Jag använde upp en månadsranson på stegräknaren. Till sist kom Örjan och jag började gå hem med honom - nästan 1 km. Han hade bandage fram för säkerhetsskull. Han drar ju igång springtävlingar mitt i allt och jag är less på att lappa ihop broddskador. Nu satt bandagen uppe vid framknäna - de hade knövlats ihop och skjutits upp bit för bit för varje steg han tagit i djupsnön. Som tur var så hade hästarna inte rusat omkring utan mest lajat med mig i maklig takt så han hade inte rivit sig någon stans. Tur det.
Sedan en kilometer tillbaka för att hämta nästa segtänkta häst. Fick med mig Zoola - de andra hade ju inga grimmor.... - och då hasade sig de andra efter i maklig takt.
När vi kom upp på gården igen så hade spark-gubben återvänt. Svetten bolmade om honom när han berättade att han hade sparkat - inte åkt spark - för att vakta så hästarna inte skulle passera en vägkorsning.
Själv var jag bara trött. Det värsta jag vet är nämligen att färdas till fot längre sträckor - speciellt när det är dåligt fäste och skorna är för stora.